Tinna Joné
Lektor i dokumentärt berättande

Tinna Joné

Avdelning: Institutionen för film och media
E-post: tinna.jone@uniarts.se
Telefonnummer: +46 8 49 400 585

På vilken utbildning och i vilket ämne undervisar du på SKH?
Jag är lektor i dokumentärt berättande. Jag forskar, ansvarar för program på masternivå och undervisar på fristående kurser.

Berätta något som du vill lyfta fram inom ditt område.
Émile Zola skrev att ett konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament. Många människor söker sig till det dokumentära berättandet för att de vill möta något ”på riktigt”. Men vad är ett ”hörn” nu, med bildredigeringsprogram till och med i mobiltelefonerna? Vad är ”verkligheten” när det dagligen iscensätts verklighet av skickliga aktörer för att nå sina (ofta kommersiella) syften? Och vad är ett temperament när EN avsändare inte längre alls är förutsättningen för det konstnärliga skapandet på de nya plattformarna?

Jag kan inte tänka mej något mer spännande än att få vara med att problematisera idén om vad ”på riktigt” är, omtolka Zolas hållning utifrån det digitala medielandskapet och formulera det samtida dokumentära berättandet och utforska de utmaningar som ämnet står inför. Kan den nya tekniken ge stöd åt en utveckling mot mer jämställd representation? Kan samarbete över genregränser och konstarter hjälpa till att få reflektionsrymd och ökad medvetenhet i dessa frågor? Hur kan sådana insikter tas vidare in i branschen? Innovation och förnyelse av idéer och perspektiv är centrala i vårt undersökande av vad det innebär att vara människa.

Vad tycker du mer är viktigt inom ditt område eller din roll som lärare?
Nya metoder att berätta dokumentärt medger kollektivt skapande men bara för att verktygen finns betyder det inte att kvaliteten blir bättre – talangen är inte avgörande! Däremot attacken, hur man berättar dokumentärt och hur man tar ansvar för det berättandet. Ny teknik har gjort det möjligt att komma närmare intervjupersoner och skildra situationer och tillstånd på nya sätt. Hur ska vi se till att detta i framtiden sker på ett ansvarsfullt sätt som inte urholkar berättandets trovärdighet och fjärmar oss från publiken? Att en sak aldrig visats tidigare på film betyder inte att det automatiskt är bra eller att det finns en särskild kvalitet i att skildra det. Här krävs en självkritik och ett mod att gå på djupet. Något som är svårt att göra i skarpt läge i en produktion, men i forskningsmiljön kanske vi kan tillåta oss att gå för långt då det där fortfarande är möjligt att kliva tillbaka och i vissa fall kliva av.