Vi minns Suzanne Osten

Vad Suzanne Osten har inneburit för Teatersverige, eller snarare Kultursverige, är svårt att omfatta. Hon var tongivande inom både scen- och filmområdet, och utmärkte sig för sitt brinnande engagemang för barn och ungdomar – över huvud taget för alla som hon uppfattade som marginaliserade i samhället. 1975 grundade hon Unga Klara på Stockholms stadsteater, bland mycket, mycket annat.  

Suzanne Osten var verksam på Dramatiska institutet (sedermera SKH) under perioden 1995–2009 som lärare och professor.   

Tinna Joné, lektor i dokumentärt berättande och ämneschef för film och media, gick dokumentärfilmsutbildningen på DI 1996–1999, då Suzanne Osten arbetade på skolan. Tinna minns hur Suzanne, med ett konstnärligt mod och attack, präglade en gränsöverskridande studiemiljö. 
– Hon kunde vara vild, yvig och var ständigt nyfiken på ny teknik. Hennes förhållningssätt till det konstnärliga uttrycket var unikt – hon kunde prata om svåra saker som "ett konstnärligt misslyckande". Suzanne har betytt otroligt mycket för skolan och för unga konstnärer. En stor förebild. 

Även Ylva Gustavsson, professor i filmregi, delar med sig av ett minne.
– När Suzanne Osten blev professor på DI var jag en ung filmregistudent och hon var en av de få kvinnor i Sverige som regisserade film. För mig var hon en modig och frispråkig förebild och när jag några år senare hade äran att följa henne under en filminspelning, fick jag uppleva hennes kollaborativa kreativitet och outsinliga förmåga att entusiasmera på nära håll. Hon var en stor källa till inspiration och till mod för mig och för många andra. Tack Suzanne. Jag lärde mig mycket av dig!  

Anja Suša, professor i teaterregi, såg Suzanne som en mentor och vän.
– Suzanne har betytt mycket för mitt sätt att regissera. Hon hade också en enormt stor inverkan på teater för barn och unga, inte bara i mitt hemland Serbien, utan i hela det forna Jugoslavien.

Anders Aare, lektor i ljuddesign, har skrivit följande minnesord till Suzanne:
Suzanne Osten var inte bara en lysande regissör, dramatiker och teaterchef; hon var också en djupt engagerad lärarkollega. Ett av mina starkaste minnen är från när jag var ny på skolan (Dramatiska institutet) och skulle hålla en föreläsning om ljuddramaturgi på Riksteatern. Nervositeten var påtaglig, men just innan jag skulle börja såg jag Suzanne kliva in. Hon var den enda kollegan från skolan som var där, och hennes uppmuntrande blick och varma tilltal lugnade mig. Föreläsningen gick bra, ända fram till frågestunden, då Suzanne tog till orda och granskade min presentation med sin vanliga skärpa. Nervositeten bubblade upp igen, men försvann snabbt tack vare det nyfikna och öppna sättet hon ställde sina frågor på. Resten av rummet inspirerades, och jag möttes av applåder när allt var över. Sådan var hon – alltid ifrågasättande, nyfiken och fylld av värme.

I samtal med studenterna brukade hon samla oss i en stor cirkel, så att alla skulle bli sedda och hörda. Hon hade en fenomenal förmåga att bekräfta var och en av oss – studenter, lärare och hela personalen. Suzanne gjorde alla delaktiga i sin konstnärliga process, och hennes entusiasm och engagemang inspirerade oss. Hon var en ovärderlig tillgång för skolan, från storprojekten hon ledde på Dramatiska institutet till barnteaterprojekten.

Genom sitt arbete förändrade Suzanne den konstnärliga scenen och satte barn- och ungdomsteater på kartan som en självklar del av kulturarvet. Hennes mod att utmana och utforska nya perspektiv berikade inte bara oss som arbetade nära henne, utan också generationer av konstnärer och publik. Suzanne lämnar ett tomrum efter sig, men framförallt ett bestående arv av värme, nyfikenhet och mod att se varje människa.