Kan regissörer och skådespelare vara svaga (in)för varandra?

Inom deltagandebaserad scenkonst ställs den deltagande publiken inför frågor som rör integritet och intimitet. Forskningen undersöker hur dessa frågeställningar påverkar samarbetet mellan regissör och aktör, och hur praktiken kan påverkas av olika sätt att leda inom dagens scenkonst.

– I den här typen av scenkonst suddas gränsen mellan gestaltning och verklighet ofta ut. Det kan skapa starka och meningsfulla upplevelser, men innebär också nya etiska utmaningar. Utan roller och fiktiva intriger kan det bli svårare för aktörer att skydda sig själva i arbetet, säger Linn Hilda. 

Regissörens roll och arbetsledarskap
I sitt konstnärliga forskningsprojekt beskriver Linn Hilda hur performancefältets ideal om autenticitet och risktagande ställer regissören i nära kontakt med frågor om integritet, ansvar och gränsdragning.

– Som regissör kan jag känna ett behov av att legitimera min plats som arbetsledare. Det kan innebära att jag försöker uppvisa egenskaper som handlingskraft och konstnärligt mod, eller att jag försöker inspirera genom att odla en kultur baserad på karismatiskt ledarskap, säger Linn Hilda.

Båda dessa alternativ förstärker den asymmetri som redan finns mellan regissör och aktör.  

Att gestalta auktoritet på ett sådant sätt kan vara utmattande. Samtidigt, menar Linn Hilda, finns det andra problem för regissörer som av olika skäl försöker avstå från att bete sig på ett auktoritärt sätt.

– I värsta fall lämnas regissören då i ett olösligt dilemma. Hen bör varken tveka eller vara för drivande. Det uppstår så att säga dubbla tabun, säger Linn Hilda Lamberg.

Nya perspektiv
Med hjälp av teori från bland annat genusvetenskap och klassanalys undersöker Linn Hilda hur intimitet, mandat och ledarskap kan fungera i konstnärliga processer. Hon visar hur svaghet och känslighet kan bli en resurs, inte bara ett hinder, i arbetet.

– Jag tror jag gick in i den här forskningen väldigt fokuserad på hur regissören, genom hur hen tolkar sin yrkesroll, också utgör en mer eller mindre rimlig arbetsmiljö för sina kollegor. Detta var precis efter #metoo och #tystnadtagning och det fanns uppenbara skäl för mig och många andra att fundera över vilken slags regissörer vi vill vara, säger Linn Hilda.

Under forskningens gång har arbetet mer och mer kretsat kring kreativitet och konstnärligt begär.

– Det finns ibland en rädsla hos regissörer, en idé om att den egna kreativiteten skulle hotas eller bromsas om vi tvingas förhålla oss mer inlyssnande till våra medarbetares gränser och impulser. Personligen har jag landat i motsatsen. Om jag vet att mina kollegor har möjlighet att säga nej till mig har lättare för att umgås med mina begär. Mitt arbete är att vilja saker, inte att kräva att få som jag vill, avslutar Linn Hilda.