Att hitta sin egen röst – efter 36 år tackar Pia Olby för sig

Vilket år började du jobba på Teaterhögskolan?
Jag tror det var 1990. Kan ha varit 1989 eller 1991 också. Längesedan hur som helst.

Hur kommer det sig att du började där och vad hade du gjort innan?
Jag jobbade som frilansande sångare/skådespelare/musiker i olika fria teatergrupper och som trubadur och jazzsångerska. Mycket turnérande och olika inspelningar. Samtidigt jobbade jag också som sångcoach på olika teatrar och höll i workshoppar på musikutbildningar på folkhögskolor och som sångpedagog på Musikhögskolan på Örebro universitet samt på SMI (Stockholm musikpedagogiska institut).

Jag såg en annons om att Teaterhögskolan sökte sångpedagog med kompetens inom pop/jazz och rock och tänkte att jag passade precis för jobbet. Jag hade dessutom börjat tröttna på turnérandet så jag sökte jobbet och efter lite strul fick jag till sist en anställning på 50 %. Resten är, som man brukar säga, historia.

Berätta om din undervisning.
Det låter sig egentligen inte göras men kort kan jag säga att min inställning till sångliga och musikaliska uttryck är, precis som när man gestaltar en text, att berättelsen och det personliga uttrycket alltid är viktigast. För att nå dit sångligt och musikaliskt krävs övning, eller som jag kallar det mängdträning, för att få tillgång till det personliga uttrycket utan tekniska hinder. Sång är enligt mig aldrig en teknisk uppvisning. Tekniken är ett av många redskap för att frigöra fantasi och konstnärligt mod. Det här gör att jag i min undervisning alltid utgår från människan som jag har framför mig.  Att aldrig tvinga på studenten ett ideal utan mer jobba på att vaska fram studentens alldeles egna personliga unika röst och uttryck.

Vad har varit roligast med ditt arbete?
Att få ynnesten att vara en del av den snåriga väg som våra studenter vandrar på skolan. En ung människas drömmar inför framtiden. Att få vara med när de är konstnärligt modiga och kastar sig ut i okänt land eller får sina gamla sanningar omprövade. Att få insyn i unga konstnärers tankar och få mina egna sanningar ständigt omprövade. Det kommer jag sakna mest!

Sedan har det kollegiala gått upp och ner, men det är enbart upp nu när jag slutar vilket känns bra.

Något speciellt minne som etsat sig fast?
Förutom den fantastiska festen nyss (Pias 70-årsdag firades med ett hejdundrande kalas på SKH!) är det så många år och så många minnen att det är svårt att berätta om något särskilt. Många minnen har dock att göra med när sångskräcken blir alltför stor hos vissa studenter så att både jag och klasskamraterna hamnar i blåsväder. Jag lärde mig alltid något av dessa händelser. Andra minnen är när samma skräck övervinns och studenten tar klivet ut ur ”jag kan inte sjunga”-känslan och lyckan lyser ur ögonen på studenten. Känns bra i pedagoghjärtat.

Du har även bedrivit forskningsprojekt på SKH, berätta kort om dem.
Det handlar om mötet mellan musikalisk och scenisk gestaltning på lika villkor samt att låta din personlighet få finnas i botten vid alla sceniska sånguttryck.

Två skrifter blev det som bägge finns att ta del av på DIVA: Sången ädla känslor föder? (2017) samt Den mänskliga rösten (2020).

Vad är skillnaden mellan Teaterhögskolan 1990 och Stockholms konstnärliga högskola 2026?
Ett ansträngt ekonomiskt läge har bidragit till att nästan all enskild undervisning är borta vilket kan vara svårt ibland när studenten har särskilda behov. Annars tycker jag det bara är bra med gruppundervisning. Skolan har också blivit väldigt mycket mer akademisk med allt vad det innebär. Kan ibland sakna det impulsiva i viss planering men i stort är det tryggare nu. Lycka till ni som fortsätter till Slakthusområdet!

Vad ska du göra nu då?
Jag fortsätter att frilansa som musiker och sångcoach. Jag har dessutom köpt mig en så kallad ”Plåtis” (liten husbil) och tänker hälsa på mina vänner ute i landet samt gå på mycket teater och konserter utanför Stockholm. Så småningom ska jag ge mig ut i Europa. Ständiga sovmorgnar och friheten att göra saker precis när jag vill ser jag också fram emot!

Skådespelartvåorna och mimtreorna hyllar Pia med skönsång! (Foto: privat)