Rektors jultal

I år har december i Stockholm varit ovanligt mörk och världen omkring oss är ännu mörkare. Ändå, när jag kommer hit till SKH på morgonen, varje dag, upplever jag en form av ljus, en känsla av mening, av optimism, av hopp. 

Som jag ser det bär den typ av förståelse av sig själv, av varandra och av världen som vi utvecklar och ger utrymme för här, framtiden, eftersom det är en förståelse som tar tid, som inte kan uppnås på en gång, som inte kan formuleras som ett svar. Den är organiserad kring långsamma och repetitiva praktiker, som träder fram genom kroppar och material. Den uppstår genom repetition, genom att lyssna, genom att upprepa, genom att anpassa sig. Genom praktik. Det är en förståelse som inte kan förmedlas i en föreläsning eller förklaras i en bok. Den uppstår mellan rörelser, kroppar och idéer. Den flyter ut, glider i väg, rör sig. Den rusar inte mot säkerhet, mot enkla svar, mot uttalanden, utan är istället en form av förståelse som kan stanna kvar i komplexitet, i tvetydighet, och som tillåter frågor att formas och förbli öppna. 

Detta är för mig hoppfullt. Det gör oss till en högskola för framtiden.

På SKH lär man sig att följa en process utan att kräva omedelbara resultat, genom att tillåta osäkerhet att finnas kvar och genom att acceptera att förståelse ofta uppstår indirekt. I ateljéer och våra andra praktikutrymmen lär sig studenterna att lyssna, att svara, att anpassa sig och att arbeta sig igenom olikheter. De lär sig att saker tar tid, att förståelse byggs genom uppmärksamhet och att ansvar delas.

I det rådande klimatet, där snabbhet, snabba slutsatser och tydliga ståndpunkter ofta belönas, med polarisering och hårdhet som resultat, verkar detta sätt att arbeta betydelsefullt. 

Det är ett sätt att arbeta som gör att komplexiteten kan förbli närvarande. Det tränar en särskild relation till världen, en relation som inte skyndar sig till säkerhet, som kan hantera svåra saker och som kan låta frågor förbli öppna. Och när vi tänker på studenterna, framtiden, deras framtid, är det här jag finner hopp: 

Inte för att studion erbjuder svar, utan för att den tränar förmågan att stanna kvar vid något svårt över tid, utan att fastställa och reducera det. 

I förberedelserna, i samordningen, i den tekniska expertisen, i produktionen och administrationen; i alla former av omsorg och uppmärksamhet som gör det möjligt för konstnärlig och pedagogisk praktik att utvecklas, handlar det vi gör här om att vara värd för framtiden. I en tid när det offentliga livet i allt högre grad präglas av förenkling, hastighet, fientlighet och press att ta ställning, har denna typ av arbete betydelse. Det håller fantasin vid liv. Det gör det möjligt att pröva alternativ istället för att bara deklarera dem. Det insisterar på mångfald – på att många röster, perspektiv och former av kunskap existerar sida vid sida. I den meningen är det vi gör här djupt kopplat till samhället, till samhällets framtid.

Jag önskar er en fridfull helg. God jul.