Cirkus efter 10 år på SKH: ”Ett omstörtande program”

Den professionella samtidscirkusutbildningen i Sverige kom igång ovanligt snabbt.

Ända in på 1990-talet bestod cirkusen i Sverige av klassiska föreställningar som turnerade i tält och alla nycirkusföreställningar gjordes av internationella kompanier. Cirkusutbildningen i Sverige handlade om klassiska former och skicklighetsbaserade shownummer.

Nycirkusskolor i inte minst Paris och Montreal hade vid det här laget flera decennier på nacken, men när Cirkus Cirkör startade Cirkuspiloterna 1997 var det den första ansatsen till den typen av utbildning i Sverige. Redan 2005 hade den omvandlats till ett högskoleprogram vid Danshögskolan, och 2013 hade den sin egen imponerande cirkushall, sin första professor i cirkus, Tilde Björfors, och sin första disputerade doktorand, John-Paul Zaccarini. Studenter från programmet hade börjat vinna toppmedaljer på internationella festivaler och ansökningar från hela världen strömmade in. När SKH grundades 2014 hade programmet knappt hunnit hämta andan.

– Plötsligt vändes cirkusvärldens ögon mot Stockholm, berättar Walter Ferrero, numera prefekt på SKH, som ledde programmet i början och gav det sin nuvarande form.

– Det var inte bara ett program där cirkusartister skulle tolka den befintliga traditionen, försöka komma in på Cirque de Soleil eller vad man nu vill, säger Walter. Jag ville att studenterna skulle vara sina egna kreatörer, att de här unga artisterna skulle hitta sin egen konstnärliga röst. Att föreställningarna helt och hållet skulle bygga på studenternas egna val. Och att göra så är absolut riskabelt!

Chefen för cirkusprogrammet efter den första perioden, Marie-Andrée Robitaille, är nu nästan färdigdisputerad doktorand och kommer att offentliggöra sitt doktorandprojekt i april 2024. Hon kallar det nya tillvägagångssättet man antog då för ”omstörtande” och ”anarkistiskt”.

– Ja, naturligtvis ville vi lära studenterna hur de skulle kunna arbeta var de nu ville, säger hon. Men vi ville också att de skulle starta sina egna nischer. Att styra fältet, inte bara passa in i det. Cirkus kan förändra världen! Jag tror verkligen att cirkus har en roll i den här planetens pågående paradigmskifte. Cirkusens förmåga att omforma och samarbeta kan vara avgörande för att genomföra såna förändringar.

Cirkusen stod på många sätt redan på topp när den gick in i det nybildade SKH 2014. Trots det menar Marie-Andrée att inträdet i den bredare högskolemiljön innebar att man tog in ännu mer intressanta impulser.

– Det var fantastiskt, säger hon. Plötsligt var vi i kontakt med alla dessa olika sätt att arbeta med konst. Det tillförde definitivt värde till det vi höll på med.

SKH fokuserar även på mindre publiktillvända aspekter av cirkusen, som riggning, som har en egen individuell kurs. I Erasmus+-projektet RIGGERS, där SKH är samordnande högskola, träffas riggningsansvariga från cirkusskolor i hela världen för att diskutera sitt arbete. Foto: Sianna Bruce

Samtidigt innebar det också utmaningar att befinna sig i ett sammanhang där högskolan var mer van vid andra konstformer. Alisan Funk, dagens ämneschef för cirkus, berättar att det för ett ”gröngölingsämne” inte alltid har varit så lätt att formulera och stå upp för den specifika kunskap som finns inom ämnet.

– Cirkusen är inte dans, det är inte teater, det är inte opera. Den har sin egen typ av kunskap som inte kan separeras från själva utövandet. Cirkusen bygger på sin egen kroppsliga vokabulär. Vi får inte fastna i att tvinga in den i en kunskapssyn från andra konstformer, eller använda definitioner därifrån för att definiera cirkus. Att den bygger på daglig, kontinuerlig träning skiljer den också från akademisk kunskap, och ibland har det varit svårt att passa in cirkus i akademins rytmer, som ju kommer ur textbaserade sätt att lära sig.

– När vi gick samman i SKH var vi tvungna att försvara våra sätt att lära och göra, säger Marie-Andrée. Det har varit en utmaning att formulera cirkusens särart. Vi uttrycker och gör saker på ett annat sätt. Ibland har man fått se cirkusartister vara en del av opera- eller teaterföreställningar, där cirkusnumret i pjäsen mer eller mindre blivit en litterär metafor. Men vi är inte en metafor. Vår kunskap är annorlunda, påtaglig på ett annat sätt. När jag gör en saltomortal förstår jag universum! Att arbeta med en doktorsavhandling har hjälpt mig att sätta ord på det.

Tio år har gått i den nya organisationen, och cirkusen på SKH är inte längre det där nya ämnet i huset som det en gång var. Den har fortsatt att växa och behållit sin välrenommerade position i cirkusvärlden. Vissa befattningar har bytts ut, men många av nyckelpersonerna finns kvar och upprätthåller kvaliteten på programmet.

– Många av inte minst disciplinlärarna har varit här länge, säger Alisan. Jag tror att en del av vår hemlighet faktiskt är det svenska anställningsskyddet. Vi har kunnat investera i cirkuspraktikernas långsiktiga utveckling genom att behålla våra nyckelpersoner. Jag tror att det bidrar mycket till integriteten och kontinuiteten när vi följer studenterna genom deras inlärningsprocess, som är kroppsligt, känslomässigt och intellektuellt svår att gå igenom.

Genom åren har cirkusämnet på SKH också byggts ut. Tillkommit har inte minst ett flertal utbildningar som är inriktade på att utveckla aktiva cirkusutövares professionella och konstnärliga praktik, bland annat en masterutbildning, fristående kurser i riggning och regi, och en konstnärlig forskarutbildning.

– Masterutbildningen har varit väldigt viktig, säger Walter. Det gör att cirkusproffs som har arbetat inom området i 3–10 år plötsligt har en plattform för att experimentera i, utforska sin kreativitet och prova nya sätt att utöva cirkus utan kommersiell press. Det finns inte många såna i världen. Och med vårt doktorandprogram har SKH blivit en knutpunkt för internationell cirkuskonstnärlig forskning.

Programmen och namnen har skiftat med tiden, men att vara en del av SKH under de senaste tio åren har hjälpt förstärka högskolans möjligheter till en rik cirkusutbildning, berättar Alisan.

– Studenterna kommer ofta till våra program och letar efter specifikt innehåll, men genom våra program lär de sig också konstnärlig mångsidighet och motståndskraft, säger hon. Genom att lära sig kreativa sätt att utveckla sin praktik kan de gå ut i världen och förändra sina konstnärliga fält. Det är på det sättet cirkus får möjligheten att ta fram nya former och definiera sin egen framtid.