Johannes Maria Schmits disputation

Johannes Maria Schmits dokumenterade konstnärliga doktorandprojekt har publicerats. 

Länk till DiVA: 
Doktorsavhandling

Länk till Research Catalogue

Opponent: 
David Barnett

Betygsnämnd: 
Kristina Hagström-Ståhl 
Egill Heiðar Anton Pálsson 
Chrysa Parkinson
Martin Sonderkamp (reserv)

Huvudhandledare:
Jon Refsdal Moe

Handledare:
Josefine Wikström
Juliette Mapp

Schema
13.00 – 13.10 Välkommen av Gunilla Pettersson Thafvelin, ämneschef scenkonst, och Cilla Roos, ordförande för disputationen.
13.10 – 13.30 Respondentens presentation av doktorandprojektet
13.30 – 13.50 Opponentens sammanfattning
13.50 – 14.40 Frågor och diskussion mellan opponent respondent
14.40 – 15.05 Paus 25 min, med fika
15.05 – Betygsnämndens frågor och publikens frågor
- Frågor från publiken
- Paus för publiken medan examinatorn överlägger
- Betygsnämnden meddelar resultatet
Bubbles – mezzanine

Sammanfattning (Abstract)

Denna avhandling undersöker regins agens (beskrivet med det tyska ordet ”Regie”) i ett post-#MeToo-landskap. Den hävdar att den samtida krisen kring regins mandat har sitt ursprung i en expansionistisk gest – rotad i den avantgardistiska ambitionen att förena konst och liv – genom vilken regissörer har sammanblandat det konstnärliga uppdraget med organisatorisk kontroll; en gest som kulminerat i de toxiska institutionskulturer som på ett smärtsamt vis blottlagts under det senaste decenniet. Utifrån denna point of no return undersöker avhandlingen hur man kan erkänna regissörers maktmissbruk som ett faktum utan att samtidigt avskärma de konstnärliga praktikerna från möjligheten – eller till och med nödvändigheten – av regins egen handlingskraft. Titeln Reinventing Regietheater bär därför på spänningen mellan en historisk teaterform (allmänt känd som ”regiteater”) och ett ännu oupptäckt framtida uttryck.
Det dokumenterade konstnärliga forskningsprojektet (doktorsavhandling) är utformat som konstnärlig forskning, med särskilt fokus på repetitionssituationen och dess symboliska gränser. I detta mikrokosmos gör sig “Regie-krisen” främst påmind i de oförutsägbara ögonblicken i samspelet mellan skådespelare och regissör – särskilt genom den växande skepsisen för improvisation som metod. I kontrast till den rådande strategin att upplösa repetitionssituationens symboliska gränser konceptualiserar avhandlingen – både praktiskt och teoretiskt – ett ”Space of Rehearsals” som en heteronom zon för trygg men extatisk lek. Detta “rum” konstrueras genom en repetitionsmetod som är baserad på det psykoanalytiska begreppet överföring och interaktionsmodellen Wheel of Consent. 
För att besvara sina huvudfrågor presenterar avhandlingen en ”skriven del” samt ett antal ”rekonstruktioner” av de praktiska experimenten. Fyra ”Books of Regie” innehåller metodologiska reflektioner, en kritisk genealogi över regiteater (baserad på författarens egna symptomatiska praktik) samt utvecklingen av centrala begrepp. Tre så kallade ”Pre-studies”, framtagna genom praktiskt arbete med professionella skådespelare/samarbetspartners, utgör avhandlingens empiriska grund och skisserar olika möjligheter för relationen mellan skådespelare och regissör i ett omdanat Regietheater.
I den slutsats som framträder här framgår att regins agens inte nödvändigtvis ligger hos regissören själv. Ändå upprätthålls den disciplinära uppdelningen mellan skådespelare och regissör, liksom den radikala asymmetrin i fördelningen av det konstnärliga maktutrymmet – om än i tidsmässigt begränsade och samkuraterade former. Doktorsprojektet huvudsakliga argument är således att den konstnärliga potentialen i den historiska regiteatern kan räddas utan att inta en revanschistisk eller revisionistisk hållning: den särpräglade regiagens som kännetecknar Regie har sin plats i samtyckesbaserade repetitionspraktiker.