Från forskningsseminarum
Information
 

Kommentar till debatt om konstnärlig forskning

2020-07-25

Stockholms konstnärliga högskola (SKH) uppmärksammar att det pågår en diskussion i media om konstnärlig forskning.

Upprinnelsen till diskussionen är betygsnämndens underkännande av SKH doktoranden Bogdan Szybers forskningsprojekt ”Fauxthentication”.

SKH:s konstnärliga forskarutbildning omfattar fyra års heltidsstudier och syftar till att utveckla de frågeställningar, metoder, presentations- och dokumentationsformer, som är specifika för varje doktorands konstnärliga praktik genom ett originellt och konkret konstnärligt forskningsprojekt.

För närvarande har SKH 19 doktorander inom inriktningarna film och media, koreografi, opera och scen. Vid den senaste antagningen var det ca 200 sökande till sju platser.

Doktoranden ska inom ramen av forskarutbildningen redovisa sitt pågående forskningsprojekt då 30 %, 50 % respektive 80 % av arbetet fullgjorts genom att anordna ett delseminarium. Vid vart och ett av dessa delseminarier ska en extern opponent medverka.

När doktoranden fullgjort utbildningstiden med godkända studieresultat ska det dokumenterade konstnärliga forskningsprojektet läggas fram för en betygsnämnd.

Projektet examineras på konstnärlig grund av en betygsnämnd bestående av konstnärer. Doktoranden själv avgör hur dokumentationen utformas. Flera kritiska röster har i media senaste tiden ifrågasatt det så kallade ”kravet på en teoretisk del” av en doktorsavhandling. Det finns alltså inget sådant krav på SKH.

Doktoranderna ges möjlighet att under fyra år fördjupa sig inom sin konstnärliga praktik, att arbeta mer långsiktigt och tvärdisciplinärt och att pröva nya vägar i ett samhälle i förändring. En så omfattande fördjupning är sällan tillåten i ett ekonomisk pressat konstliv där många konstnärer i dag går från produktion till produktion utan möjlighet till att fullfölja komplicerade frågeställningar.

För att erhålla doktorsexamen så behöver SKH:s doktorander, som alla doktorander som studerar vid svenska högskolor och universitet, godkännas enligt de nationella lärandemål som anges i Högskoleförordningen. De nationella lärandemålen fungerar som ett formellt ramverk inom vilket varje enskilt lärosäte har frihet att skriva fram sin egen utbildningsplan. Därigenom öppnar det formella ramverket upp för möjligheter till profilering genom val av forskningsområde för varje enskilt lärosäte.

På SKH är forskningsområdet Konstnärliga praktiker och det är öppet för en mångfald av bidrag. Forskningsområdet utgår från konstnärligt utövande och skapande och den kunskap det genererar och utvecklar. På SKH ser vi konst som en kunskap i sig och vi talar om att forskning inom våra inriktningar snarare utvecklar än producerar kunskap. Forskningen inom området genomsyras av gestaltande processer, kritiska möten och transdisciplinär dialog. Inom området utvecklas metoder som är integrerade i konstnärskapet och som leder till nya relationer till material, teknologier, samarbeten och till publiker. Samtidigt prövas de konstnärliga praktikernas gränsdragningar, de sammanhang inom vilka de artikuleras och gestaltas, deras ideologiska och institutionella ramar. Med dessa olika metoder och förhållningssätt stimuleras nya perspektiv med både estetisk, social och politisk bäring. Vid SKH pågår banbrytande forskning som utforskar våra konstområden varav en del har bäring på flera av Agenda 2030-målen såsom exempelvis god hälsa och välbefinnande, bekämpa klimatförändringarna, ekosystem och biologisk mångfald, jämställdhet och minskad ojämlikhet. Det är dock viktigt i detta sammanhang att påpeka att syftet inte är att instrumentalisera konsten genom denna forskning.

Området innefattar forskning som utförs uteslutande med utgångspunkt i konstnärliga metoder och konstnärlig gestaltning. Det praktiska konstutövandet – och en relevant kommunikationen av forskningsresultaten – är kännetecknande för området. Genom den konstnärliga forskningen utmanas den tradition där det bara var särskilt utbildade teoretiker, konsthistoriker, filmvetare, teatervetare, som satte ord på vad det var för mening med konsten eller vad konstnärerna egentligen undersökte genom sin praktik.

Ett perspektiv som hittills inte nämnts i debatten är studentens. Vad vi ser idag är att de studenter som söker sig till konstnärliga utbildningar på kandidat-, master och doktorandnivå förväntar sig att läraren kan artikulera sig mer verbalt om sitt konstnärliga skapande än att de ”känner vad som är bra konst”. Studenterna kräver med rätta att vi talar om konst, och den konst vi gör, på och utifrån konstens villkor. I en konstnärlig utbildning anno 2020 reflekterar studenterna kring egna konstnärliga processer och deltar i den dialog som uppstår genom konsten. Genom att öppna upp det som annars kan framstå som ett tyst och mystisk rum, låter den konstnärliga forskningen konsten verka i ett större samtal i samhället.

SKH har en mycket kompetent lärarkår med hög specialistkunskap och de ges inom ramen för sin tjänst möjlighet till ytterligare fördjupning genom att de erbjuds forskningstid. Detta för att de ska kunna vidareutveckla sitt specifika ämne och hur att undervisa i det. Idag bedrivs det ca 30 forskningsprojekt inom kollegiet på SKH. Den ämnesutveckling som sker genom forskningen är en nödvändighet för att vi ska kunna bedriva spetsutbildning och matcha studenternas hunger efter utveckling och fördjupning samt ge dem förutsättningar att utmana och förändra inom sina konstnärliga områden efter examen.

I flera av artiklarna ställs frågan om vad konstnärlig forskning är och dess relevans problematiseras och ifrågasätts vilket är viktigt och utvecklande för det konstnärliga forskningsfältet i sig. Men på samma sätt som med vetenskaplig forskning så låter sig den konstnärliga forskningen inte definieras på ett enda sätt utan fältet är vitt, brett, spretigt och utmanande och ska så få förbli. Åtminstone på SKH.

SKH ser som sin uppgift att utveckla experimentella, innovativa och samverkansdrivna konstnärliga forskningsmiljöer där konstformer och dialogen mellan konsten, samhället och utbildningarna stärks. Den konstnärliga forskningen är inte intressant för alla konstnärer och behöver så inte vara. En behöver inte vara för eller emot forskning, alla former av utövande får plats och alla måste inte forska. Allt går inte att sättas ord på men kan ta sig uttryck på sätt som du kanske inte kände till innan du började forska. Konstnärlig forskning och praktik går hand i hand, sammanflätas och glider isär och de kommer fortsätta utmana sig själva och varandra. Den konstnärliga forskningen är inget hot mot konsten och den kommer aldrig att kunna frånta konsten möjlighet till att bryta ny mark, snarare tvärtom.

Cecilia Roos, Professor i konstnärliga praktiker samt Vicerektor för forskning vid Stockholms konstnärliga högskola


Länkar till inlägg i debatten:

Expressen 10 juli

Expressen 14 juli

Expressen 15 juli

Expressen 16 juli

Expressen 20 juli

Expressen 21 juli

Aftonbladet 17 juli