Information
 

Dekolonisering ska hjälpa Institutionen för danspedagogik att utarbeta nytt kandidatprogram

2021-12-09

När Institutionen för danspedagogik vid Stockholms konstnärliga högskola nu reformerar sitt kandidatprogram från grunden har man bestämt sig för att ta sig an en problematik som nästan alla danspedagogikutbildningar i västvärlden brottas med: Det fullständiga fokuset på europeiska och nordamerikanska perspektiv och kunskapssystem. Men hur reformerar man ett sån institution inifrån – dekolonisrerar den – inte minst när alla lärare själva är västerländska och har skolats in i precis samma system?

n möjlig utgångpunkt för att besvara en sån fråga tar sig fem forskare på institutionen an, när de analyserar det första steget i processen i forskningartikeln ”Future designs of tertiary dance education: Scanning the field for decolonizing potentials in a major change project at the Department for Dance Pedagogy at Stockholm University of the Arts” i specialnumret Decolonizing perspectives on arts education i tidskriften Journal for Research in Arts and Sports Education (JASED), som publicerades i slutet av november.

Dåvarande prefekten på Institutionen för danspedagogik, Beata Alving, initierade den stora uppgiften att i grunden bygga om kandidatprogrammet, och projektet leds idag av Camilla Reppen, som också är lektor på institutionen. En viktig startpunkt var studenter som själva protesterade mot vad man upplevde som en vithetsnormativ och föråldrad utbildning.

– Dansen som konstform har ett arv med att vara både elitistisk och exkluderande, berättar Tone Pernille Østern, gästprofessor på SKH och en av författarna bakom artikeln.

– Det ligger en idé i den om ”perfekta kroppar”, och med det har man traditionellt menat bleka, vita kroppar, tunna, magra kroppar, normativa kroppar utan funktionsvariation. Den dominerande estetiken är fortfarande västerländsk, det som har status är till exempel klassisk balett och samtida dans.

Scan cards och homogenitet

Projektets första steg byggde på en omvärldsbevakning, att få in tankar om hur förändringen skulle kunna ske, och det är den processen som artikeln i JASED beskriver och analyserar. Projektgruppen använde sig av ett system som lånats in från designvärlden, där de låtit hundratals personer världen runt få möjligheten att fylla i så kallade scan cards, kort där man lanserat idéer och tankar om framtidens danspedagogik med bild och text, som sedan samlats i en exposition på Research Catalogue.  Utifrån korten har man sedan sammanställt ett antal potentialer och utmaningar inför förändringen. Förarbetet har nu beretts och skickats in till Nämnden för utbildning och forskning (NUF) på SKH.

– Vi har blivit utmanade under arbetet på sätt vi inte hade väntat oss. Till exempel har vi fått frågan i samband med den kollegiala granskningen av artikeln varför vi inte skriver om Sveriges kolonialism i till exempel Sápmi. Jag tänker att det ofta är svårast att se på sig själv, säger Tone Pernille Østern.

Samtidigt som många röster bjudits in från runt om i världen finns det en problematik inbyggd i processen och forskningen, som projektgruppen varit mycket medveten om: Alla forskare som skrivit artikeln, och de som leder förändringsprojektet, är själva vita, skandinaviska och kommer från medelklassen. Alla utom en har dessutom utbildats vid institutionen.

– Det är helt klart kontraproduktivt att det ser ut så, även om vi tycker att det är viktigt att även vita personer ska vara med och arbeta för dekolonisering. Samtidigt är en stor majoritet av de anställda vid institutionen själva vita. Det är nånting vi påpekar i beredningen till NUF: Det viktigaste vi kan göra är att förändra anställningspolitiken, säger Tone Pernille Østern.