Bengt Bok

”Wannsee” - Ett dokumentärt transformeringsprojekt

Forskare: Bengt Bok

Bengt Bok är professor i radioproduktion på Institutionen för film och media. Bengt Boks forskningsprojekt heter ”Wannsee” med underrubriken "Ett dokumentärt transformeringsprojekt".

Här följer en text om forskningsprojektet ”Wannsee”, skriven av Bengt Bok

Att gå från ett till något annat. Att transformera, att omvandla, att omskapa, att förvandla.

Det dokumentära berättandet är ingen spegling av verkligheten, inget redovisande. Det är som en rörelse genom berättaren. Berättaren som materialets möjlighet.

Bengt Bok har de senaste tjugo åren regelbundet återkommit till ett koncentrationsläger norr om Berlin. Det är något där som hela tiden drar honom tillbaka. En plats tyngd av berättelser. Men där finns också arkitekturen, den symmetriska arkitekturen, de grå byggnaderna av armerad betong, den omgärdande muren, pelarna, vakttornen. Att stå där i tystnad. Är det så att när man iakttar en och samma plats under en längre tid omvandlas nyfikenheten till ett djupare och djupare intresse och det är då man verkligen börjar se? Lägret ligger omgärdat av en by, ett samhälle. Tätt, tätt inpå. När Bengt Bok först såg det chockades han av närheten. Hur kan man leva så nära? Hur kunde man leva så nära? Byn fanns även där när lägret var i bruk. De är sammanlänkade. De hör ihop.

Han vill närma mig människorna i byn och spela in dem. Han vill berätta deras historia i relation till lägret. Han söker upp några av dem och blir inbjuden till deras hem. De är nyfikna på honom och vill gärna berätta men han får inte spela in dem, inte på några villkor. Han står där och vet inte hur han ska bete mig. Men han vill möta dem och vill på något sätt återge deras möten. Men hur? Hur ska det göras? Är det bara en avbildning av verkligheten vi är ute efter? Dokumenterar vi eller berättar vi? Det handlar kanske om att analysera och ifrågasätta det dokumentära berättandet som förmedlare av sanning.

Det blir till en dokumentär metod som bygger på upplevelsen, på deltagandet, iakttagandet. Inga inspelningar, bara ett observerande och sen hitta en form att återge det på. Kan man bli fri i det förhållnings-sättet. Att bara vara där med dem, ingen agenda, ingen plan, ingen manipulation. Att inte vara ute efter något. Att inte utnyttja de medverkande utifrån några dramaturgiska syften. Det är de som får styra. Att bara vara där.
”Jag börjar då, efter ett par år, utifrån minnet skriva ner vad jag varit med om, vad som sagts, vad som hänt.”
Vad har då skett med materialet när det gått genom medvetandet in i det undermedvetna och sen efter ett antal år återigen ”materialiseras” genom att minnet berättar vad jag varit med om. Jag tillför mig själv. Materialet har bearbetats i berättaren, omedvetet, utan att jag gått och tänkt på det. Det är alltså flera år senare jag antecknar utifrån mina minnen. Vad är det då jag minns? Varför minns jag just det? Vad är viktigt för mig utan att jag egentligen vet om vad som är viktigt? Vad stannar i mig av allt det jag tagit in? Hur har jag omformat det jag upplevt? En form av dokumentär subjektiv historieskrivning. Att söka ett fritt spelrum mellan det dokumentära och det subjektiva, mellan ”arkiv” och minne. Kan det betraktas som sanning?

Detta med transformering då? Det ska ske på olika plan och i olika steg. Utgångspunkten är mina upplevelser av byn och lägret och av konferensen. Att omvandla, att transformera för att ge anonymitet men också för att tillföra berättandet en dimension till. Att förhöja berättandet, att ge det en konstnärlighet, att lämna realismen. Bortom realismen finns konsten.

Berättelserna från byn, från lägret och konferensen ska transformeras till en essä i novellform som i sin tur transformeras till ett audioverk och sen till en film. En form av triptyk. Vad blir specifikt för de olika uttrycken, de olika verken? Vilka berättarkomponenter följer med, vilka försvinner och vilka tillkommer? Transformeringsprocesserna ska sen redovisas i utvärderingen och reflektionen.

I en framtida redovisning finns då också studiet av minnet och hur jag förhåller mig till detta i min forskning och i mina verk. En inspiratör för mig, säger Bengt Bok, är den libanesiske konstnären Akram Zaatari som ibland liknar sitt konstnärliga arbete med en arkeologs. Hans verk kan många gånger beskrivas som ett slags utgrävningar. Zaatari lägger inte bara stor vikt vid historierna som förmedlas utan också på medierna och kommunikationskanalerna i sig. Han kan ses som en arvtagare till den konceptuella konst som växte fram under 70- och 80- talen och som konstkritikern Hal Foster kallade ”an archival impulse”. Alltså detta med det dokumentära och det subjektiva, arkiv och minne.